Egentligen, hur är ens humörsvängningar uppbyggda?
Haft en enormt rolig kväll hos vanessa, sjukt mycket skratt och flamsande.
Så kommer jag hem, sätter mig här vid datorn och börjar kolla runt på
min vanliga "internetrunda". Då allt, helt plötsligt, bara slår ner som en blixt från klar himmel..
Så jag sitter här, bara stannar av och får den onda känslan av tillbakhållna tårar.
Jag hatar det, från botten av mitt hjärta, JAG HATAR DET...

Att sedan stanna i denna humörkurva är det värsta, att känna hur högt man måste
klättra för att komma ur det, gör inte situationen bättre. Hur än jag försöker klättra
och hur än jag försöker att vara positiv, så håller det inte till slutet.
Det är något som jag inte är van vid, det positiva brukar alltid rädda mig och då menar jag ALLTID.
Men varför går det inte nu, vars är det positiva som alltid funnits någonstans där?
Kanske bör jag gå på jakt efter svaren, eller finns dom redan inom mig?