Jaha, nu tänker ni i stil med "aah, hon ska duscha och se Ensam Hemma ikväll". Men åh, vad fel ni har. Tänk om, tänk rätt people! Såhär ligger det till, det handlar om att övervinna rädsla. Men heeeey, denna förbannade rädsla försvinner aldrig. Det jag snackar om är att DUSCHA när man är ENSAM HEMMA. Kanske ingen annan som tycker att det är rent utav en traumatisk upplevelse?

Iallafall så gruvar jag mig jämt för detta, usch. För tänk ifall någon kikar in där i glepan mellan väggen och dörren, eller ifall ett ansikte plötsligt hoppar upp vid duschglaset eller ifall man hör att någon öppnar ytterdörren? De funderingarna åker runt i mitt huvud gång på gång när jag står där och låter vattnet falla över mig, (såg just framför mig hur man står ute i såntdär härligt film-regn och vattnet bara faller sådär snyggt över en.. som det bara för i filmer). Hur som haver, denna gång tänkte jag "nä nu jävlar, nu ska jag fixa det här". Men neee, ändå så står jag där och har inte kranen på fullt ös, för det låter ju så mycket när vattnet slår mot golvet. Och självklart så stod jag vänd mot badrumsdörren så jag ser ifall någon kommer.. och självklart, så springer jag ut ur badrummet sen. Men först torka fötterna, för jag måste ju kunna springa ännu fortare ifall det visar sig att det faktistk står någon i hallen, då äre bara att lägga bena på ryggen och lägga på ett kol.

Okej, jag är nog störd egentligen, där felet är.
....eller håller någon med mig? håller koll ifall någon kommenterar ett "åååh jag känner precis likadant, stackare, men nästa gång går det nog bättre!" Och om inte någon sådan kommer upp, då vet jag, att jag är...störd. Eller bara en rädd och engslig jävel. Hur ska det gå då jag flyttar hemifrån, kommer jag aldrig att duscha då?

Åh, nu droppar vattnet från mitt hår ner på tangentbordet, bäst jag går och ruffsar om det några vändor.

kyzzadjö.