Det här med att komma till insikt med saker och ting, det kan både vara skönt och lite smärtsamt.

Men man vet om att man behöver det. Man måste komma till insikt. Och det har jag gjort. Bättre sent än aldrig.

Allt som har med relationer att göra, både till vänner och pojkvänner. Vilka är värda att ha i sitt liv? På riktigt?

Som jag säkert skrivit tidigare, är jag en sådan som "gärna" mår dåligt själv, bara jag vet om att andra har det bra.

 

Men jag har inte, förän nu, insett hur dumt det är? Det är skillnad på att bry sig om, älska, hålla någon kärt

och att vara rent ut sagt - dum i huvudet. VARFÖR ska jag, som gör allt för att andra

ska må bra, för att du ska må bra ö.h.t ens överväga tanken på att det är VÄRT att jag själv mår dåligt på 

köpet, enbart för att jag inte får samma dos med kärlek tillbaka? Det är de andra som borde må dåligt över det.

Ni borde skämmas.

 

Även om det tar hårt att inse såna saker, så ångrar jag ändå ingenting. Det enda jag kan ångra är att jag

först vid 21, snart 22, års ålder inser att jag faktiskt är värd så mycket mer, så himla mycket mer.

För att vara lite "ångerfull" - tänk hur många fantastiska relationer jag hade kunnat ha i mitt liv då.

Istället för att slösa så fruktansvärt mycket tid på fel människor. Även om jag också har helt underbara

människor och vänner i mitt liv!

 

Och vill ge min syster (egentligen hela min familj) en så himla stor guldstjärna för att hon är

den som oftast får mig att inse såna saker, saker som att jag är bra - precis som jag är.

Att jag klarar av så mycket mer än jag tror. Att jag är unik.

För tro det eller ej, även för mig så sviktar självförtroendet ibland. Då är hon det bästa stöd jag har.

 

Jag har haft en tung period. Jag kanske fortfarande är i den, men jag ser ljuset åtminstone.

Men det får man ha ibland, man får väl tillåta sig själv att vara ledsen. Och jag tar hellre smällen nu

än att ignorera allt och att det kommer som en våg sedan - finns stackare som kommer ha det så. Snart.

 

Jag brukar alltid ha ett anteckningsblock vid sängen, mest för att kunna skriva ner drömmar som man kommer

ihåg. Men på senaste tiden har det blivit ett tankeblock, alla sena nätter med tvivel och massa funderingar.

 

Nu är det dags för uppryckning. Slut på att vara ledsen (även om jag kommer vara det, ibland..) och ta

tag i allt. För jag är värd det bästa livet. Jag ska inte vara ledsen. Jag ska bli den glada johanna

som jag alltid varit, den versionen av mig som jag nästan trott tagits ifrån mig.

Men ha! Jag fann den.

 

Puss ♥