Åååh.. vilken gråtfest det blev här nu.

Började med att jag lyssnade på "it must have been love" och då är det alltid KÖRT. Prata med fröken blom om hur man sitter och smågråter för sig själv till sånadär låtar ibland. Man känner sig dum, mysko och konstig efteråt, men när man väl sitter där och blir berörd så finns det liksom ingen hejd.

Sen kom det dödsdömda.. Mariah Carey - Through the rain. Sist jag lyssnade på den låten, det var då vi åkte förbi platsen där morfar hade dött dagen innan och tände ljus. Minns att jag satt i bilen, en liten 10 årig johanna med en såndär liten cdspelare i knät och mina svarta hörlurar som klämde lite för hårt runt huvudet. Hade nyss fått denna Mariah carey låt på en singel och jag tyckte att den var såååå fin. Men jag kan lova att jag aldrig har lyssnat på den låten efter den dagen och resan hem från platsen. Det var väl därför man reagerade som man gjorde nu. Det blev en riktig gråtfest. Trots att det är 8-9 år sedan.

Jag saknar nog min morfar. Eller inte "nog". Jag saknar honom FÖR mycket. Lilla Kalle.


Gråt lite
Ny playlist.