Kämpar på med hemtentan, vissa stunder känner jag att det flyter på riktigt bra och i nästa stund så tappar jag livsglädjen totalt. Livet som student, ungefär. Nu finns det heller inga hinder för att inte kunna plugga. Lägenheten är städad, jag har för första gången på 4 månader ett riktigt bord att sitta och plugga vid, jag har en stor kaffekopp bredvid (varför är jag ALLTID påväg att skriva BREIVIK istället för BREDVID?!) mig och ja... jag har inget som talar emot att jag har en perfekt pluggmiljö. Skönt, samtidigt som jag har en liten djävul på axeln som säger "fan, tänk om du ändå hade varit sjuk och haft anledning att inte plugga!". Snart börjar jag väl inbilla mig att jag har diverse krämpor.

Nåväl. Kämpa. Kämpa.
Som min kloka syster sa "Ångesten är ofta värre än vad själva uppgiften är".
Helt sinnessjukt sant.

Nu kör vi.