Fredag idag och jag har tappat känslan som jag brukat ha över fredagar, ni vet, känslan av att knyta ihop veckan.
Den finns liksom inte där, anar att det beror på att jag är dagvild och dagarna åker obemärkt förbi mig. Vilket är lite... tragiskt.

I grund och botten är jag en såndär som har värderingar i liknelse med att man ska leva för dagen, det kan vara din sista, och så vidare. Så jag behöver inte ens placera ett frågetecken bakom frågan; om jag har känt igen mig själv det senaste året.
Svaret är så tydligt.
Gud, skulle jag dö imorgon så skulle jag vrida mig av ångest i graven. Promise.

Vill göra något, vill att något ska hända, vill påbörja något nytt. Och det jobbiga är att jag förut kunde se fördelar
och möjligheter i att göra just såna saker här i luleå, men jag har helt slutat att uppskatta saker härifrån.
Allt som har med luleå att göra uppskattar jag inte ens längre.
Jag känner mig inte behövd i den här staden och jag känner inte att jag behöver luleå.
Den enda fördelen är tryggheten, men jag vill inte ha trygghet.


Placera mig var som helst och jag lovar att jag skulle trivas bättre än vad jag gör här. Promise.
Känns rätt tydligt då jag var påväg att söka matematikkurser i andra städer, bara för att komma ifrån.
Då har det gått långt.

Hörs latero vänner, fänz, pissluleå.