Nu tänkte jag, ida johanna margareta hansson, gå och lägga mig. 00:30 på en lördagskväll, t.o.m tidigare
än vad jag lägger mig på veckorna. Anar att jag har en hel del sömn att ta igen, eftersom jag är konstant trött.
Trött på morgonen, trött på förmiddagen, trött mitt på dagen, trött på eftermiddagen och trött hela kvällen.
Varje dag.

Trött och stressad, det är jag det.
Ska förhoppningsvis på en lägenhetsvisning snart iallafall, så förhoppningsvis har jag kanske ett fast boende snart.
Gillar inte det här med att jag precis börjat känna mig hemma här i lägenheten, att jag t.o.m kunde kalla det för
"hemma" för första gången i fredags. Tar tid att komma in i en förändring. Så nu är visningar och skolan prio ett.

Haha, låter som att jag lider av autism märker jag nu! Men så är det inte.
Jag är bara förbannat nojjig av mig.

Även det att jag saknar ihjäl mig efter familjen, så pass mycket att jag t.o.m tycker att det är jobbigt att prata med dom.
Vill bara vara hemma och trygg. Med dom.

Vill att mamma ska berätta några roliga historier och skratta högt till dom, även om vi andra inte alltid fattar poängen.
Att pappa ska ge mig en såndär stor kram som bara en pappa kan, när man känner sig sådär älskad och pytteliten i famnen.
Och att sara ska komma ivrigt med ikea katalogen i högsta hugg och förklara alla sina inredningsprojekt
i en hastighet som uppnår 150 km/h.

Usch, vad jag saknar.

God natt vänner, fänz.