Det är så himla sant det hon skriver.

Jag har kommit till den punkt att jag nog måste hissa upp muren igen. Det går inte mer.
Det är för mycket på för kort tid. Kärlek gör för ont. Jag vill säga någonting annat, men jag kan inte.
Och jag kommer inte kunna säga något annat om den förrän jag faller dit igen, för vi vet alla
att det kommer jag. Om jag träffar någon jag gillar glömmer jag allt jag någonsin tänkt så river
jag muren sakta och osäkert. För att sedan efter en tid behöva bygga upp den igen.
Samma visa, gång på gång. Samma smärta, gång på gång.

Utmattande, är det.

För kropp och själ. Denna ständiga uppbyggnad av sig själv, brytas ner och
byggas upp, fan jag pallar den inte. Jag vet att det inte kommer bli så, jag är för känslig, men hade
jag fått välja hade jag varit själv i flera år och sen... när jag är helt och hållen mogen
för det... träffat någon jag kan leva med. På riktigt. Utan drama och osäkerhet.

Så många som vill vara med någon och så jag som helst av allt vill vara själv, men ska
envisas med att kasta mig in i saker. Livet är ironiskt, förjävligt och underbart.

Bara att leva med det.

Allt blir så mycket lättare med den där muren uppe.
Så mycket mer okomplicerat och framför allt, framför allt... mycket mindre läskigt.
Att visa vem man är, det är det läskigaste som finns. Skönare att skita i det och bara vara skön.