Jag blir ibland så frustrerad. Över allt och ingeting. Idag är en sådan dag. Jag vill inte behöva gå runt och

vara arg, förtvivlad, ledsen och likgiltlig. Speciellt likgiltlig, det är jag inför det mesta nu.

Jag känner att det mesta inte spelar någon roll. Jag, människan som alltid har hopp för allt, känner nu att jag

faktiskt inte orkar gå runt och hoppas på något. Jag vill inte ha några förväntningar, förhoppningar eller något annat.

Den förmågan har du tagit ifrån mig. Och ibland vill jag säga att jag hatar dig för det. Men det kan jag inte.

Jag blir så arg över att jag håller någon så kärt, någon som jag egentligen har all rätt att slänga åt helvete.

Men det skulle jag aldrig göra. Aldrig. Jag är så himla dumsnäll. Jag kan nästan förlåta dig, när inte ens du

kan förlåta dig själv. Iallafall vad det verkar som. Jag litar inte på något. Inte på någon, tror jag.

 

Jag blir så arg över att mina två största egenskaper har slitits ifrån mig. De egenskaperna som i vissa stunder

har lindrat så mycket och även fixat och lagat så mycket. Dom är bara borta nu.

Jag förtjänar inte det här. Inte på något sätt. Inte på något jävla sätt.

 

Men det är väl så här det är. Ibland är man bara så fruktansvärt dum.

Men där syftar jag inte på mig själv. Vad som däremot är dumt, det är att kalla sig själv för dum

när det enda man egentligen gjort är att lita på den personen som sa att "Allt är lugnt".