Man brukar säga att man ibland måste sakna och längta efter personer, för att verkligen inse vad de betyder.
Men när båda de orden, att längta och sakna, känns så utnötta, att de nästan förlorat sin betydelse, vad säger man då? Jag har inte nött ut de orden verbalt, men i mitt huvud, där är jag så trött på att höra dom.

Jag säger inte orden rakt ut, för att jag vet att tiden inte går direkt fortare för det.

 

Det är egentligen tragiskt, att när jag längtar efter något eller någon, så brukar jag försöka se allt negativt

i den dagen då man exempelvis kommer att träffa personen, för tiden går fortare när det är något

man inte ser fram emot. Det är konstigt. Men så funkar jag. Det jobbiga i det hela är att man tillslut får en negativ inställning till personen, när man om och om tänker på alla fel.

 

Jag vet inte varför det är så här. Kanske är det för att jag är livrädd.

Livrädd för att känna, och att veta om att en person har en så stor roll i mitt liv.

Det är då jag börjar leta fel, alla fel som går att finna, bara för att känna mindre.

För att inte sakna och längta.

 

Jag hatar att vara i en position där jag är sårbar.

Som min syster sa "Ibland är man ledsen mitt i all lycka för det är läskigt att ha mycket att förlora.