Här ligger jag, sjuk och eländig. För stunden så hatar jag att bo själv .. Fick tvinga mig ner till ica tidigare

ikväll för att köpa lite nödvändigheter, och var helt sjöblöt i svett då jag kom hem. Livet stretar emot!

 

Och trots feber, huvudvärk och allt vad som hör därtill så är det kväll/natt... jag har på spotify.. gråt lite-listan...
Som bäddat för att tänka för mycket, spekulera för mycket. Ibland känns det som att man nästan medvetet

gör sig själv ledsen? När man egentligen kan undvika det. Eller, det är svårt när saker ligger mitt framför

ögonen på en och bara påminner, påminner och påminner. Hur det känns som att Du finns överallt här

och att jag bara söker efter påminnelser, om och om igen. Och om jag mot all förmodan inte hittar något

som påminner om Dig, något som luktar som Dig, något som gör att din närhet finns närmare... så gör man

nästa tabbe - kollar igenom bilder.

 

Bilder. Bilder. Bilder. Där är allt så svart på vitt, man har varit Där. Man har upplevt Det ögonblicket.

Och så plågar man sig själv med bara tanken av att man inte är Där längre, att man är så långt

ifrån det, så långt ifrån som man kan komma. Och att det ögonblicket aldrig, aldrig kommer tillbaka.

Sånt skär i hjärtat på mig. Och ändå söker jag nästan efter den känslan. Så dumt.

 

Så nu ska jag plåga mig själv med - musik. Jävla låtjävlar.