Igår var en jobbig dag. En väldigt jobbig dag.

Slant med en brödkniv rätt in i handflatan.

Och jag fick ett dödsbesked.

 

Precis när mamma ringde så hade jag 10 minuter tidigare råkat ut för den lilla knivolyckan.

Satt där och tyckte synd om mig själv och hade ont. Sedan fick jag veta det andra och min hand

slutade helt och hållet att göra ont. Det här med att en smärta övertar en annan.

 

Jag är glad och tacksam över att jag bara har fina minnen av Dig.

Som jag och min syster sa "Hur många personer kan man säga så om?"

 

Jag har jättesvårt för sånt här. Att säga hej då. Det är tillräckligt jobbigt att säga hej då, även om det bara

gäller någon vecka. Och att säga hej då, föralltid, gör bara fruktansvärt ont. Däremot så lever jag med

hoppet och tron om att vi ses igen, att vi alla kommer samlas en vacker dag och säga "Ser ni, precis som förr i tiden!".

Den dagen kommer jag och min syster sitta i ert vardagsrum och titta på Rapunsel, precis så som vi alltid

gjorde. Och i bakgrunden kommer vi höra en kapsyl dimpa ner på diskbänken, därefter kommer Du

in till oss med en Vichy Nouveau-flaska i handen och frågar "Hur är det med tjejerna?", precis så som du alltid gjorde.

 

Vila i frid, älskade du, så syns vi snart igen ♥