18 november.

 

 

Idag är det 18 november, en dag som alltid känns lite extra i hjärtat.
18 november 2001, kl 17.45. Vi fick det där samtalet som ingen vill ha. 

Kära lilla morfar.

 

Jag var 10 år och jag minns att det var en söndag, precis som idag.

Minns att jag satt i mitt rum och lekte med barbie i vanlig ordning medan mamma och pappa stod och lagade middag.

Jag tror att min syster var med någon kompis på sitt rum. Sen ringde det och det var pappa som svarade, nyfiken

som jag var så gick jag till köket för att lyssna. Allvarliga ansiktsuttryck som förvandlades till gråt.

Fick förklarat vad som häntoch jag minns att jag bara gick in på mitt rum och satte mig.

Hur reagerar man nu då? Jag hade inte varit med om något sånt innan? Det närmaste kontakten jag haft med

döden var förmodligen under någon barbie-lek då min Action Man fick lov att dö pga att hans dykardräkt

satt fast på kroppen och då inte kunde vara med i andra situationer än på havets botten.

Så han fick dö. Men nu var det här ingen barbielek, jag tror att jag ignorerade det hela en stund.

Men verkligheten hann så småningom ifatt.

 

Min morfar har varit med så mycket i min uppväxt och jag stod min morfar väldigt nära.

Han var en sådan kunnig, smart och härlig person. Och han lagade den bästa tomtegröten i hela världen.

Och det var bara han som kunde imitera en tupp på bästa sätt, och det var bara han som

skrattade hysteriskt åt den där tomteprydnaden som efter ett knapp-tryck stod och

dansade och vickade på sina höfter till en julklingande melodi.

 

Jag har tänt några ljus här hemma idag, för dig morfar. Jag älskar och saknar dig ♥

 

 

Så fint, Johanna! Visst saknar man honom, men vi får minnas allt det fina vi fick vara med om med honom, precis som typ det du nämner. :)

<3